MARIANNE FRÅN LAPPLAND


Det händer i Najadernas Gränd. Jag inte bara ser henne på långt håll, jag till och med känner hur hennes ögon strålar av glädje. Inte speciellt för att hon samtidigt ser mig, de strålar som de alltid gör av livsglädje! Hon kommer emot mig rak i ryggen, huvudet högre än många andra och med en spänst som hos en ung dam. Och en dam är hon sannerligen, om numera kanske ännu inte så ung. Hon har vänner över hela världen, inte bara bland nordkalottens samer, bland amerikanska kontinenternas indianer utan också bland söderhavens naturfolk. Hon var god vän med Pablo Picasso och hans familj och med Evert Taube, som många och långa tider hade sin skrivarlya i medelhavsstaden Antibes.

Och det är just i den gamla delen av Antibes vid Côte d'Azur som den smala passagen finns, vilken Taube på sin tid så poetisk döpte till Najadernas Gränd.

Hej hopp! hälsar hon frejdigt och förtjust över att möta ännu en god vän. Den jag stöter ihop med är Marianne Greenwood, född Hederström, kirunaflickan som gjort sig till världsmedborgare och levnadskonstnär.

Hon föddes och växte upp i samernas land och bodde och levde senare under många år och i långa perioder tillsammans med andra ursprungsfolk, med indianerna på de amerikanska kontinenterna och med naturfolken i Asien och i Söderhavets övärld. Som pensionär för hon numera ett lugnare liv och delar sin tid mellan Stockholm och Antibes.

foto: Claes Löfgren

Många minns säkert Marianne från ett av Lars Ulvenstams uppskattade TV-program där han bland andra intervjuade henne om hur hon med en enkel reseskrivmasin och en förnämlig kamera som en modern upptäcktsresande under 60- och 70-talen i ord och bild skickligt dokumenterat de människor hon mött. En del av det fotografiska resultatet, mer än 30.000 porträtt och andra bilder, finns bevarade på Etnografiska Museet (Folkens Museum) i Stockholm och har dessutom i delar visats i samband med FN:s vandringsutställningar Urspungsfolk och Världens Barn. Ett tiotal rikt illustrerade böcker på flera språk har hon också hunnit med och lite tursamt kan man hitta dem i välsorterade antikvariat. 

På separatutställningar har man dessutom kunnat beundra hennes underbart vackra och intressanta fotografiska porträtt, inte bara av vännerna bland de amerikanska kontinenternas indianer och söderhavsöarnas naturfolk, utan också av Picasso med familj och gästande konstnärsvänner. I eget förvar har hon dessutom en värdefull samling Evert Taube-bilder, som hon hoppas så småningom ska finna sin väg till allmänheten i det planerade Taube-museet i Stockholm.

Den amerikanska författarinnan Anaïs Nin, berömd bland mycket annat för sin dagbokssvit från författarkretsarna i Paris på 1960-talet, beskrev sin vän Marianne Greenwood så här: "Marianne är den ständiga vagabonden. Hon är rastlös i storstäder och drömmer ständigt om fjärran platser. Hon har en sällsynt begåvning för vänskap, det gäller inte bara infödingar, vars språk hon inte talar, utan alla hon tillfälligt gästar lite var stans i världen. Hon är en underbar historieberättare och lyssnaren förs som av vinden än hit än dit och får uppleva färger, dofter och äventyr, även utan att se det rika fotografiska materialet från alla hennes resor".

I barndomshemmet i Kiruna, där fadern var överjägmästare, lärde sig Marianne redan på 1920-talet att umgås med samerna och den samiska kulturen, vilket säkert påverkat hennes stora intresse för jordens övriga ursprungsbefolkning. Och det blev därför i första hand de försvinnande naturfolken i övriga delar av världen och deras levnadförhållanden hon så småningom under loppet av ett par decennier skulle komma att skildra i ord och bild.

- Men, säger Marianne, hos de folk jag besökt en kortare eller längre tid, har jag alltid levt på deras villkor. Alltid med dem och med respekt, inte för att studera dem, men givetvis har jag i de fall jag stannat en längre tid fått en djupare inblick i deras kultur och sedvänjor. Under alla omständigheter har jag alltid fått både vänner och kunskaper och med kamerans hjälp tagit med mig deras porträtt som minne av de ögonblick vi haft tillsammans. Och dessa bilder har tillsammans med berättandet kanske gett mina läsare spännande kunskaper om folk i fjärran länder, dit de själva kanske aldrig kommer.

Familjen Hederström flyttade så småningom söderut och Marianne hamnade på Konstindustriella Fackskolan i Stockholm och arbetade ett tag som ritare i byggnadsbranschen. Men äventyret lockade och mitt under andra världskriget tog hon sig till hotellskola i Schweiz. Därifrån var sedan vägen inte så lång till Paris och hon tjusades som så många andra av Frankrike och och den franska livsstilen. Tillbaka i Sverige efter kriget blev det ett par års arbete i filmbranschen som regiassistent och scripta och dessutom lika länge som informatör på schweiziska turistbyrån i Stockholm. Men Frankrike lockade och snart finner vi Marianne i Antibes, staden hon ständigt återvänt till.

- Man kan naturligtvis, säger Marianne, få intrycket att jag bekymmerslöst svassat runt i världen, seglat över haven, mött fjäderprydda indianer, tjurfäktare, och poeter. Bott i slott och kojor och suttit runt eldarna hos avlägsna naturfolk. Men bekymmerslöst har det sannerligen inte varit.  - Alltsedan den dag då jag efter ett upplöst äktenskap satt modell för en konstnärsvän i den sydfranska staden Saint Paul de Vence, fortsätter Marianne, så har jag ärligt förtjänat mitt bröd. Jag konstaterade då att det enda av värde jag ägde var en ring med jättestor diamant och den omsatte jag i pengar för att köpa min första kamera. Där började min karriär som fotograf och så småningom även som författare.


I inledningen till sin minnesbok med titeln Resa i min adressbok säger Marianne att hon i sitt föfattarskap lägger stor möda i att söka efter orden. Men man undrar om det verkligen är sant för berättandet verkar ändå så lättsamt.
- Jo, förklarar Marianne, det är alldeles sant, jag vill uttrycka mig exakt. Det rör sig ju ofta om små subtila skillnader i uttryckssätt som kan få en helt annan betydelse än den avsedda. Meningarna är formulerade under en 'tänkarfas' som när den värkt ut resulterar i att jag skriver utan att ändra en rad och en liknande teknik använder jag förresten också när jag fotograferar. Så någon reporter eller pressfotograf skulle jag aldrig kunnat bli, fortsätter hon och berättar hur hon i slutet av 50-talet blev ombedd att i ord och bild referera den stora dammkatastrofen i den sydfranska staden Fréjus inte långt från Antibes:
- Det var fruktansvärt. Halva staden var översvämmad och omkomna människor hade staplats i stort sett på varandra i och utanför kyrkan. Jag bara grät och fick inte fram ett ord och ännu mindre någon bild. Där tog sannerligen min journalistbana slut innan den ens hade börjat.


Marianne Greenwood tillbringade alltså redan då en stor del av sin tid i Antibes och i hela sju år var hennes bostad en sal i det medeltida Grimaldi-slottet, vilket också inrymmer världens första Picasso-museum. Tillsammans med museichefen Dor de la Souchère arbetade hon som fotograf med praktverket Picasso in Antibes, vilket 1960 publicerades på respektive språk såväl i London som i Paris, München och New York. Några år tidigare hade det franska förlaget Falaize släppt en mindre bok Picasso à Musée d'Antibes, också den med Marianne Greenwoods fotoillustrationer.

Men det var inte bara Picasso. Den svenska nationaltrubaduren Evert Taube bodde under många och långa vinterhalvår i Antibes och Marianne blev hans vän och arbetskamrat. Tillsammans gjorde de två prosaböcker med Evert som författare och Marianne som sagolikt skicklig fotograf. Den  mest kända är Svarta Tjurar och utspelar sig i Camargue, deltat vid Rhônes utflöde i Medelhavet. Landskapet är ju berömt för sina svarta tjurar, vita hästar och röda flamingos, av Taube döpta till flamvingefåglar.

À propos Camargue och 'Svarta Tjurar' så skriver förlagsdirektören och författaren Georg Svensson i sin storaTaube-biografi: 

"... här guidas han (Taube) av sin trolska väninna Marie Violante,amason, herdinna, världsbarn, naturbarn i en och samma förföriska person. Hon introducerar honom på de rätta gårdarna och värdshusen, sätter honom in i den urgamla provensalska tjurfäktningens riter och konverserar honom från hästryggen om sköna och lärda ting. Man identifierar utan svårighet Marie Violante med bokens skickliga fotograf Marianne Greenwood, Picassos vän och en levnadstörstig kosmopolitisk svenska, som prövat det mesta i äventyrsväg".

Marianne inte bara guidade och inspirerade sin författarvän Taube utan visade dessutom mästarprov på att genom kameralinsen fånga både folk, landskap och all rörelse i samband med bland mycket annat jakten på förrymda tjurar. Den andra boken i samarbete med Taube bär titeln Återkomst och i den berättar och fantiserar Evert till Mariannes  talangfulla bilder om sina upplevelser i Antibes, medelhavsstaden som han älskade och ständigt återvände till. En stor del av Taubes både prosa och poesi har tillkommit just i Antibes och Marianne var under många år hans stora inspirationskälla.

- En dag, berättar Marianne Greenwood, fick jag ett brev från Evert där han bad mig att genast komma till Göteborg för att hjälpa honom med dekoreringen av balsalen i i Park Aveny Hotell. Det var i slutet av 1950-talet och på inte mindre än 20 stora pannåer skulle han med min hjälp illustrera några av sina mest kända visor och poem. Både bilderna och visorna finns bevarade i Georg Svensson bok Min älskling du är som en ros. Men ett mindre känt poem finns också med: Unda Marina. Detta hade Evert personligen tillägnat Marianne och det är också hon som poserar på målningen. Det vackra poemet lyder i utdrag:

Jag smeker med min blick det röda golvet
av tegel i en tunn glasyr där hon
som jag så innerligen älskar, nyss
ur havets famn uppstigen satt ett spår
med sin så spensliga och vackra fot.
Ett litet band av sjögräs som följt med
kring hennes vrist från strandvallen av tång
som havet vräkt iland, en ljusgrön slinga,
Unda Marinas gördel, torkar nu
i solens sista strimma.

Evert Taube planerade 1963 en resa till Sydamerika för att i bokform följa upp ungdomsårens äventyr på Pampas och ville ha med sig Marianne Greenwood som fotografisk illustratör. Men Evert kom aldrig till det avtalade mötet i Guatemala och Marianne beslöt sig efter flera månaders väntan för att ensam, med endast reseskrivmaskinen och kameran som sällskap, utforska till att börja med de amerikanska kontinenterna och senare också stora delar av världen i övrigt. Trots att Evert lämnat henne i sticket på en främmande kontinent är det ändå med en beundransvärd ödmjukhet hon beskriver honom i sin stora minnesbok efter hans död.

Amerikaresan utan Taube blev emellertid upptakten till den alldeles egna författarkarriären. Mariannes uppväxt bland samerna i Lappland på 1920-talet gjorde henne speciellt intresserad av naturfolk och ett flertal böcker med skildringar i både text och bild av sina upplevelser tillsammans med primitiva folkstammar, som hon i långa tider levt med i olika delar av världen, är en i högsta grad intressant och spännande läsning. I sin återblickande bok Resa i min adressbok berättar hon i både svensk och tysk upplaga verkligt intagande om människor hon mött, kända och okända.

Det generöst illustrerade och omfattande samlingsverket Varför gråter puman? spänner över en stor del av jordklotet, från vinterdrömmar bland samerna i Lappland via de amerikanska kontinenternas indianer till både Australien, söderhavsöarna och Asien, och skildrar i ord och praktfulla bilder naturfolk i dessa delar av världen. Och Mariannes synpunkter på hur dessa människor lever och hur illa de ofta behandlas är värda all uppmärksamhet.

- Svenska medier, säger Marianne lite bekymmersamt, kopplar tyvärr nästan alltid bara ihop mig med Picasso och Taube. Det har i och för sig varit en oerhört intressant och spännande upplevelse att möta dem och arbeta ihop med dem, men jag vill ju också gärna bli erkänd för det jag gjort på alldeles egen hand.

Och de nämnda boktitlarna plus ytterligare en handfull reseskildringar samt flera hundra tidningsartiklar i bland annat USA, England, Australien och de nordiska länderna, förutom flera TV- och radioprogram i olika länder räcker onekligen för att vi skall vara mer än stolta över vår landsmaninna.

- Men ingen är ju som du vet profet i sitt eget land, filosoferar Marianne där hon står på sin balkong i Antibes och blickar ut över det blå Medelhavet. Man kan bara ana att hennes tankar går till alla de andra stora vatten hon i skilda delar av världen seglat över.

- Fast för någon tid sedan presenterades jag i alla fall i en norrländsk dagstidning som en av kandidaterna till "årtusendets norrbottning" och det gladde mig, säger hon stolt. 

Ytterligare ett par av hennes böcker är väl värda att nämnas. Det tatuerade hjärtat i Livingston , som utkommit både i Sverige, USA och England är en samling berättelser från hernnes resor kors och tvärs över klotet i vilken hon också ger glimtar från sin egen uppväxt i Lappland.  

Indianerna kallar det sött salt är en annan samling, rikt illustrerad med Mariannes egna foton och utgiven både i Sverige och Tyskland. Hon inleder den med tankar om livet i en liten brasiliansk fiskeby och sen slingrar den sig runt om i världen för att avslutas i Mariannes eget
Lappland.

- Jag firar gärna mina födelsedagar tillsammans med vänner, säger hon, men antalet år det struntar jag i. Fast jag var ju förstås tvungen att på sin tid höja rösten för att damerna på Försäkringskassan skulle förstå att jag hade rätt att få min folkpension. Hon fick sin folkpension och den räcker till en liten anspråkslös lya både i Stockholm och i Antibes. Men inte till lyx och överflöd. - Det är ju ändå något som jag under alla år på resande fot vant sig av med, säger hon.

Om livet som sådant har Marianne Greenwood en gång för alla konstaterat: Den största av alla konstarter är konsten att leva!
Det är onekligen svårt att inte instämma...

/ Kurt Björkman
mångårig medarbetare i Bonnierkoncernen och nu bosatt i Antibes

(Artikeln tidigare publicerad i MagaZenit 1/2000)
Copyright: Kurt Björkman 2000